Skönlitterär analys av Min Barndom
Direkt när man öppnar boken förstår man i vilken tidsepok inom litteraturhistorien man befinner sig. “Min barndom” är skriven under realismen och är ett tydligt exempel på hur någonting så tråkigt och miserabelt kan bli någonting så bra och någonting så läsvärdigt. Romanen är skriven av Maksim Gorkij som är ett pseudonym för Aleksej Maksimovitj Pesjkov.
Denna bok är den första av tre böcker i en barndomsskildring från det ryska 1870-talets proletariat där vi får följa allting som händer utifrån lilla Aleksejs ögon, ett barn på 4 till och med 10 år. Som författaren själv säger är det skildringen av hur samhället utvecklades i snabb fart från agrar- till modernt industrisamhälle, och dess påverkan på människorna, som är det viktiga. Detta i kombination med att allting upplevs utifrån ett barns perspektiv tycker jag skapar en berättelse vars tema är en skildring av ett barns uppväxt och resa mot mognad och uppfostran. För att motsätta mig författarens uppfattning upplever jag att det viktiga ligger i hur Aleksej formas, härdas och gör sig redo för livet. Men kanske är det just tack vare de förhållanden och livsvillkor som de lever under, som han härdas och formas?
Boken börjar med att Aleksejs pappa ligger död i sängen och hans mor föder Aleksejs bror på golvet, som senare också dör. Han reser med sin mor till en annan stad, för att bo hos mormor och morfar. Modern tröttnar snabbt på sina bröder (som också bor där, i vad som verkar vara något slags kollektiv, bland ett flertal andra människor) och deras bråk om bland annat arv, så hon försvinner för att få arbete i olika städer, där numera arbetena fanns i större utsträckning. Prygel blir en del av Aleksejs vardag hemma hos morfar, men han, som många gånger skrämmer honom, ger till slut honom möjligheten och kunskapen om att lära sig läsa och skriva. Av en bitter, sträng och snål morfar och en vänlig, förstående mormor som berättar sagor uppfostras Aleksej från det att han är 4 till det att han är 10 år, då hans mor dör och morfadern kallt säger till Aleksej att han minsann inte är någon medalj, och inte vill ha honom hängandes på sig - så han går ut i livet, härdad och full av lärdom.
Bokens huvudkaraktär, Aleksej, är också bokens författare. Det är författaren som återberättar sin barndom utifrån sitt eget perspektiv, alltså i jag-form. Eftersom att boken är skriven utifrån ett förstapersonsperspektiv medför det vissa följder. Följder som att han inte direkt kan beskriva andras känslor och tankar. Vad han däremot beskriver är miljön, människorna och vad de gör - och det gör han väldigt utförligt. Till exempel: “Den otymplige Valej kommer lunkande över gården som en gammal häst. Hans breda ansikte är trumpet, han tittar plirande upp mot himlen. En blek höstlig solstråle faller rätt på hans bröst - en mässingsknapp på Valejs uniformsrock blänker till. Tataren stannar och börjar fingra på den med sin krokiga fingrar.”
Om man ser till berättarperspektivet kan detta absolut vara en konsekvens, men å andra sidan kan man även ta hänsyn till under vilken tidsepok boken är skriven och få en rimlig förklaring till författarens sätt att skriva och beskriva. Realismens litteratur skulle vara verklighetstrogen, realistisk, och var som en opposition mot romantikens fenomenala och orealistiska litteratur. I kombination med att allting ses utifrån Aleksejs ögon och att han vill få en så realistisk bild som möjligt är de enda känslor och tankar han kan beskriva, sina egna. Det enda sätt han kan beskriva andra karaktärers känslor på blir en indirekt beskrivning genom att gestalta hur han upplever att de beter sig och gör eller säger saker på. Till exempel: “Det kändes som om jag svullnade i ansiktet, det bultade i öronsnibbarna som måtte ha blivit purpurröda. Det susade obehagligt i huvudet, jag höll på att förgås av blygsel. Genom tårar såg jag hur mors ansikte mörknade, hur hon pressade ihop läpparna, rynkade ögonbrynen.” Här beskriver han hur han själv känner, väldigt utförligt och sakligt. Det han som sagt däremot inte kan är, tack vare berättarperspektivet, beskriva hur modern känner. Han får istället gestalta hennes känslor utifrån hur han, i stunden, uppfattar hennes beteende, även det väldigt sakligt.
Temat är som sagt ett barns uppväxt och väg till mognad under ofördelaktiga förhållanden. Förhållanden som den sociala miljön som rådde i Ryssland under den samhälleliga utvecklingen, men också alla viktiga händelser och personer som lett och hindrat honom på vägen.
Det finns ett antal bikaraktärer som på något sätt har hjälp eller hindrat honom. Faktum är att jag tror att allting som har skriver, de urval han har gjort, har på något sett varit betydande för hans uppväxt och väg till mognad - varför skulle han annars nämna dem? Två bikaraktärer som jag tycker har gjort sig särskilt bidragande till detta är morfadern och, enligt mig, typkaraktären “Finemang”, som han kallas.
Morfadern har på många sätt stått för den mest grundläggande uppfostran, i form av prygel när han har gjort någonting som är “fel” men också delat med sig av sin enkelspåriga bild av världen, liksom givit Aleksej någonting att utgå ifrån. Det finns till exempel en scen i boken där han, för sig själv, problematiserar sin morfars gudsuppfattning och jämför den med sin mormors då de tycks vara två helt skilda. Bara en sådan sak ger honom en mer perspektiverad syn på inte minst gud, men också att han har med sig och utvecklar det lite kritiska tänkandet. Han lär sig att inte se på sin morfar på ett så enkelspårigt sätt; som den härskande mannen som alltid har rätt och ger prygel till den som ifrågasätter. Han lär sig att kanske acceptera att morfar tänker så, men han vet att det finns ju andra som tänker motsatsen. Han lär sig att ifrågasätta, speciellt sin morfar. Ett exempel på detta är en scen som innefattar Finemang, som exemplifieras senare.
Finemang är en gäst i huset, som bor i ett rum dit ingen verkar vilja gå. Rummet är fullt av koppar- och järnbitar och färgade vätskor. Smutsig, nedsmord och med rufsigt hår står han inne i sitt rum och löder och smälter bly hela dagarna. “Han var en mager axelbred man med blekt ansikte, svart kluvet skägg och ett par snälla ögon bakom glasögonen. Han var tyst och tillbakadragen, och när han blev ombedd att komma och äta eller dricka te svarade han oföränderligt: “Finemang”.” “Finemang” är den där vise mannen, med skägg, som huvudkaraktären drar lärdom av eller vägleds av på ett eller annat sätt, och som huvudkaraktären har en speciell relation till. Ingen annan gillade honom, ingen annan förstod honom. Denna typkaraktär är en frekvent förekommande karaktär i ett flertal böcker, i synnerhet inom fantasy-genren. Exempel på detta är Gandalf i Sagan om Ringen och Dumbledore i Harry Potter. Vi kan se samma mönster om vi tittar på relationen mellan dessa män och huvudkaraktärerna i alla exemepel. Den äldre mannen med skägg som också ofta har en speciell relation till huvudkaraktären, vägleder och för huvudkaraktären vidare i berättelsen. Han leder huvudkaraktären vidare på sin resa; ofta mot mognad eller mot sitt öde.
Alla gjorde narr av honom. Öknamn som “apotekaren”, “häxmästaren” och “svartkonstnären” förbryllade Aleksej och hela Finemang-situationen gjorde honom nyfiken. Han ville veta vem han var och vad han gjorde - så han gjorde det. Saker och ting ledde till att de byggde upp en speciell relation - Aleksej förstod sig på honom, förstod hans annorlunda sätt att vara. Han var fåordig men det han sade var å andra sidan alltid meningsfullt. “Jag begrep inte alls men ofrivilligt mindes jag dessa och andra yttranden - mindes dem just därför att de enkla orden gömde på någon retsamt förborgad mening(...)”
Mormor sade till Aleksej “Du ska inte sällskapa med honom. Gud vet vad han är för en”, han fick prygel av morfar om de hade fått reda på att han varit hos “Finemang” men ändå fortsatte han sin vänskap med honom. Det är så tydligt hur han förvånas men samtidigt liksom uppskattar honom och hans egendomlighet. Likaså att han önskar att alla andra kunde se honom på samma sätt som han gör. Till exempel: “Men bland husets övriga medlemmar blev Fingemang allt mindre och mindre omtyckt. Inte ens underofficersfruns vänlig katt hoppade längre upp i knät på honom som på alla andra och kom inte när han lockade. Jag slog katten för det, drog den i öronen och förmanande den nästan med gråten i halsen att inte vara rädd för Finemang.” Aleksej vill så väl och vill att alla andra i huset ska förstå hans egendomlighet istället för att avvisa den.
Exemplet om Aleksejs kritiska tänkande och ifrågasättning: “- Det luktar syror om mina kläder - det är därför katten inte vill komma till mig, förklarade “Finemang”, men jag visste att alla, till och med mormor, gav saken en annan, osann och för honom skymflig tydning.” Livet är inte så enkelt. Aleksej är ju medveten om hur speciell “Fingemang” är, och är också väl medveten om synen alla andra har på honom. Han är inget litet barn som köper det resonemanget om att han luktar syra. Ingen känner någon som helst sympati för honom, och jag tror att detta har givit honom perspektiv. Han såg saker som inte de såg. Han ifrågasatte deras, samhälleligt påverkade, trångsynta syn på gud som sedan lät sig infekteras i deras syn på den “gudlösa”, främmande “Finemang”, som sedan blir bortkörd.
Aleksej om “Finemang”; “Så slutade min vänskap med en av de otaliga människor som är främlingar i sitt eget land - landets bästa människor.”
Aleksej stred mot sina morföräldrars synsätt och handlande, vilket egentligen skulle kunna tolkas som en strid mot samhället och dess genomsyrade synsätt. I ett samhälle under utveckling är det givet att han, tack vare händelser och intryck, har en helt annan bild av samhället, mer nyanserad, än vad de som länge levt i det tidigare fungerande samhället har. Självklart skiljer sig hans morföräldrars bild av samhället och människan från Aleksejs. Dels med tanke på allt de har varit med om men också hur de har blivit uppfostrade. Vilket i sin tur också kan förklara Aleksejs ställningstagande till deras gamla samhällsgenomsyrade åsikter. Realismens litteratur var ofta väldigt samhällskritisk, vilket jag definitivt vill påstå att även denna är - återigen ett bevis i form av kännetecken från detta realistiska mäterverk.
Han skrev, efter “Finemangs” avresa: “I Min barndom föreställde jag mig själv som en bikupa dit människor ur min anspråkslösa bekantskapskrets likt bin bar in sitt vetande och sina tankar om livet och var och en efter sin förmåga bidrog att göra min själ rikare. Ofta var denna honung smutsig och bitter men varje slags vetande var ändå honung.” Detta tolkar jag som att alla människor i hans närhet på ett eller annat sätt har bidragit till den han tillslut blev, det som formade honom. Likt bin var de med i skapandet av Aleksej. Tack vare dem, blev han uppfostrad. Tack vare dem, kunde han mogna och gå ut i livet, full av lärdom.
Denna bok är den första av tre böcker i en barndomsskildring från det ryska 1870-talets proletariat där vi får följa allting som händer utifrån lilla Aleksejs ögon, ett barn på 4 till och med 10 år. Som författaren själv säger är det skildringen av hur samhället utvecklades i snabb fart från agrar- till modernt industrisamhälle, och dess påverkan på människorna, som är det viktiga. Detta i kombination med att allting upplevs utifrån ett barns perspektiv tycker jag skapar en berättelse vars tema är en skildring av ett barns uppväxt och resa mot mognad och uppfostran. För att motsätta mig författarens uppfattning upplever jag att det viktiga ligger i hur Aleksej formas, härdas och gör sig redo för livet. Men kanske är det just tack vare de förhållanden och livsvillkor som de lever under, som han härdas och formas?
Boken börjar med att Aleksejs pappa ligger död i sängen och hans mor föder Aleksejs bror på golvet, som senare också dör. Han reser med sin mor till en annan stad, för att bo hos mormor och morfar. Modern tröttnar snabbt på sina bröder (som också bor där, i vad som verkar vara något slags kollektiv, bland ett flertal andra människor) och deras bråk om bland annat arv, så hon försvinner för att få arbete i olika städer, där numera arbetena fanns i större utsträckning. Prygel blir en del av Aleksejs vardag hemma hos morfar, men han, som många gånger skrämmer honom, ger till slut honom möjligheten och kunskapen om att lära sig läsa och skriva. Av en bitter, sträng och snål morfar och en vänlig, förstående mormor som berättar sagor uppfostras Aleksej från det att han är 4 till det att han är 10 år, då hans mor dör och morfadern kallt säger till Aleksej att han minsann inte är någon medalj, och inte vill ha honom hängandes på sig - så han går ut i livet, härdad och full av lärdom.
Bokens huvudkaraktär, Aleksej, är också bokens författare. Det är författaren som återberättar sin barndom utifrån sitt eget perspektiv, alltså i jag-form. Eftersom att boken är skriven utifrån ett förstapersonsperspektiv medför det vissa följder. Följder som att han inte direkt kan beskriva andras känslor och tankar. Vad han däremot beskriver är miljön, människorna och vad de gör - och det gör han väldigt utförligt. Till exempel: “Den otymplige Valej kommer lunkande över gården som en gammal häst. Hans breda ansikte är trumpet, han tittar plirande upp mot himlen. En blek höstlig solstråle faller rätt på hans bröst - en mässingsknapp på Valejs uniformsrock blänker till. Tataren stannar och börjar fingra på den med sin krokiga fingrar.”
Om man ser till berättarperspektivet kan detta absolut vara en konsekvens, men å andra sidan kan man även ta hänsyn till under vilken tidsepok boken är skriven och få en rimlig förklaring till författarens sätt att skriva och beskriva. Realismens litteratur skulle vara verklighetstrogen, realistisk, och var som en opposition mot romantikens fenomenala och orealistiska litteratur. I kombination med att allting ses utifrån Aleksejs ögon och att han vill få en så realistisk bild som möjligt är de enda känslor och tankar han kan beskriva, sina egna. Det enda sätt han kan beskriva andra karaktärers känslor på blir en indirekt beskrivning genom att gestalta hur han upplever att de beter sig och gör eller säger saker på. Till exempel: “Det kändes som om jag svullnade i ansiktet, det bultade i öronsnibbarna som måtte ha blivit purpurröda. Det susade obehagligt i huvudet, jag höll på att förgås av blygsel. Genom tårar såg jag hur mors ansikte mörknade, hur hon pressade ihop läpparna, rynkade ögonbrynen.” Här beskriver han hur han själv känner, väldigt utförligt och sakligt. Det han som sagt däremot inte kan är, tack vare berättarperspektivet, beskriva hur modern känner. Han får istället gestalta hennes känslor utifrån hur han, i stunden, uppfattar hennes beteende, även det väldigt sakligt.
Temat är som sagt ett barns uppväxt och väg till mognad under ofördelaktiga förhållanden. Förhållanden som den sociala miljön som rådde i Ryssland under den samhälleliga utvecklingen, men också alla viktiga händelser och personer som lett och hindrat honom på vägen.
Det finns ett antal bikaraktärer som på något sätt har hjälp eller hindrat honom. Faktum är att jag tror att allting som har skriver, de urval han har gjort, har på något sett varit betydande för hans uppväxt och väg till mognad - varför skulle han annars nämna dem? Två bikaraktärer som jag tycker har gjort sig särskilt bidragande till detta är morfadern och, enligt mig, typkaraktären “Finemang”, som han kallas.
Morfadern har på många sätt stått för den mest grundläggande uppfostran, i form av prygel när han har gjort någonting som är “fel” men också delat med sig av sin enkelspåriga bild av världen, liksom givit Aleksej någonting att utgå ifrån. Det finns till exempel en scen i boken där han, för sig själv, problematiserar sin morfars gudsuppfattning och jämför den med sin mormors då de tycks vara två helt skilda. Bara en sådan sak ger honom en mer perspektiverad syn på inte minst gud, men också att han har med sig och utvecklar det lite kritiska tänkandet. Han lär sig att inte se på sin morfar på ett så enkelspårigt sätt; som den härskande mannen som alltid har rätt och ger prygel till den som ifrågasätter. Han lär sig att kanske acceptera att morfar tänker så, men han vet att det finns ju andra som tänker motsatsen. Han lär sig att ifrågasätta, speciellt sin morfar. Ett exempel på detta är en scen som innefattar Finemang, som exemplifieras senare.
Finemang är en gäst i huset, som bor i ett rum dit ingen verkar vilja gå. Rummet är fullt av koppar- och järnbitar och färgade vätskor. Smutsig, nedsmord och med rufsigt hår står han inne i sitt rum och löder och smälter bly hela dagarna. “Han var en mager axelbred man med blekt ansikte, svart kluvet skägg och ett par snälla ögon bakom glasögonen. Han var tyst och tillbakadragen, och när han blev ombedd att komma och äta eller dricka te svarade han oföränderligt: “Finemang”.” “Finemang” är den där vise mannen, med skägg, som huvudkaraktären drar lärdom av eller vägleds av på ett eller annat sätt, och som huvudkaraktären har en speciell relation till. Ingen annan gillade honom, ingen annan förstod honom. Denna typkaraktär är en frekvent förekommande karaktär i ett flertal böcker, i synnerhet inom fantasy-genren. Exempel på detta är Gandalf i Sagan om Ringen och Dumbledore i Harry Potter. Vi kan se samma mönster om vi tittar på relationen mellan dessa män och huvudkaraktärerna i alla exemepel. Den äldre mannen med skägg som också ofta har en speciell relation till huvudkaraktären, vägleder och för huvudkaraktären vidare i berättelsen. Han leder huvudkaraktären vidare på sin resa; ofta mot mognad eller mot sitt öde.
Alla gjorde narr av honom. Öknamn som “apotekaren”, “häxmästaren” och “svartkonstnären” förbryllade Aleksej och hela Finemang-situationen gjorde honom nyfiken. Han ville veta vem han var och vad han gjorde - så han gjorde det. Saker och ting ledde till att de byggde upp en speciell relation - Aleksej förstod sig på honom, förstod hans annorlunda sätt att vara. Han var fåordig men det han sade var å andra sidan alltid meningsfullt. “Jag begrep inte alls men ofrivilligt mindes jag dessa och andra yttranden - mindes dem just därför att de enkla orden gömde på någon retsamt förborgad mening(...)”
Mormor sade till Aleksej “Du ska inte sällskapa med honom. Gud vet vad han är för en”, han fick prygel av morfar om de hade fått reda på att han varit hos “Finemang” men ändå fortsatte han sin vänskap med honom. Det är så tydligt hur han förvånas men samtidigt liksom uppskattar honom och hans egendomlighet. Likaså att han önskar att alla andra kunde se honom på samma sätt som han gör. Till exempel: “Men bland husets övriga medlemmar blev Fingemang allt mindre och mindre omtyckt. Inte ens underofficersfruns vänlig katt hoppade längre upp i knät på honom som på alla andra och kom inte när han lockade. Jag slog katten för det, drog den i öronen och förmanande den nästan med gråten i halsen att inte vara rädd för Finemang.” Aleksej vill så väl och vill att alla andra i huset ska förstå hans egendomlighet istället för att avvisa den.
Exemplet om Aleksejs kritiska tänkande och ifrågasättning: “- Det luktar syror om mina kläder - det är därför katten inte vill komma till mig, förklarade “Finemang”, men jag visste att alla, till och med mormor, gav saken en annan, osann och för honom skymflig tydning.” Livet är inte så enkelt. Aleksej är ju medveten om hur speciell “Fingemang” är, och är också väl medveten om synen alla andra har på honom. Han är inget litet barn som köper det resonemanget om att han luktar syra. Ingen känner någon som helst sympati för honom, och jag tror att detta har givit honom perspektiv. Han såg saker som inte de såg. Han ifrågasatte deras, samhälleligt påverkade, trångsynta syn på gud som sedan lät sig infekteras i deras syn på den “gudlösa”, främmande “Finemang”, som sedan blir bortkörd.
Aleksej om “Finemang”; “Så slutade min vänskap med en av de otaliga människor som är främlingar i sitt eget land - landets bästa människor.”
Aleksej stred mot sina morföräldrars synsätt och handlande, vilket egentligen skulle kunna tolkas som en strid mot samhället och dess genomsyrade synsätt. I ett samhälle under utveckling är det givet att han, tack vare händelser och intryck, har en helt annan bild av samhället, mer nyanserad, än vad de som länge levt i det tidigare fungerande samhället har. Självklart skiljer sig hans morföräldrars bild av samhället och människan från Aleksejs. Dels med tanke på allt de har varit med om men också hur de har blivit uppfostrade. Vilket i sin tur också kan förklara Aleksejs ställningstagande till deras gamla samhällsgenomsyrade åsikter. Realismens litteratur var ofta väldigt samhällskritisk, vilket jag definitivt vill påstå att även denna är - återigen ett bevis i form av kännetecken från detta realistiska mäterverk.
Han skrev, efter “Finemangs” avresa: “I Min barndom föreställde jag mig själv som en bikupa dit människor ur min anspråkslösa bekantskapskrets likt bin bar in sitt vetande och sina tankar om livet och var och en efter sin förmåga bidrog att göra min själ rikare. Ofta var denna honung smutsig och bitter men varje slags vetande var ändå honung.” Detta tolkar jag som att alla människor i hans närhet på ett eller annat sätt har bidragit till den han tillslut blev, det som formade honom. Likt bin var de med i skapandet av Aleksej. Tack vare dem, blev han uppfostrad. Tack vare dem, kunde han mogna och gå ut i livet, full av lärdom.
Sophia Pettersson
Sa2a
