Realismen fick sitt genombrott under tidigt 1800-tal då författare som Charles Dickens och August Strindberg slog igenom. Idag säger vi att epoken varade mellan 1830-1860 även om det finns spår av den i majoriteten av dagens litteratur som ges ut. Realismen uppkom som en slags opposition mot romantikens orealistiska och fantasifulla texter som handlade om till exempel hjältar och monster.

Skönlitteraturen var inte längre skön, utan sann. Man skulle vara objektiv, vetenskaplig och författaren skulle inte väja för att ta med det fula och smutsiga. Realismens böcker handlade nu om vardagliga människor i vardagliga situationer. Man ville skildra verkligheten och man var ofta samhällskritisk i sina texter. Ingenting cencurerades och majoriteten av de böcker som gavs ut under realismen handlade om känsloladdade ämnen som gatubarn, fattigdom och orättvisa.Trots namnet realism och den ständiga beskrivningen att realismen inte någonsin cencurerade så förekom det, ofta hade författarna bla svårt att återberätta dialoger och månadsföljetångerna i tidningarna var så beroende av läsare att de blev tvungna att förvränga verkligheten något.

1800-talet var ett väldigt händelserikt sekel, inte minst i samhället. Under realismen pågick industrialiseringen, som gav en stor fysisk påverkan på litteraturen. Nya ideologier som nationalismen, liberalismen och socialismen uppkom även. Kvinnan började få något fler rättigheter (men hade fortfarande inte alls stor/viktig plats i samhället), slaveriet avskaffades och ny teknik gjorde det möjligt för litteraturen att växa. Kvinnans mindre viktiga plats i samhället var en av anledningarna till att det var mycket vanligt att kvinnor, under realismen, gav ut böcker under pseudonym så att de inte skulle dömas utifrån det faktum att de var skriva av kvinnor. Människorna som levde på landet började även att flytta till staden, för att kunna jobba. Fler och fler blev på så sätt rika.